lördagstankar

I början av november drog en Tyfon in över bland annat Filippinerna och förstörde för och tog livet av tusentals människor. På TV i Sverige visas detta dagligen och det är starka bilder på förtvivlade barn som gråter och skakar av skräck. Jag orkar inte se bilderna som går rakt in i hjärtat och byter gärna kanal när det är möjligt.
När jag låg hemma sjuk förra helgen lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat. 2011 fick Kristian cancer i magsäcken och hans sommarprat handlar om hans sista år i livet. I september försämrades hans tillstånd och han dog några dagar innan sin trettio årsdag.  När jag lyssnat på ungefär halva hans sommarprat kände jag att jag var tvungen att stänga av. Jag orkade inte lyssna mer. Orkade inte ta in mer. Hans ord gick rakt in och jag fick ont i hela kroppen. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på att höra slutet så jag tvingade mig själv att lyssna klart. Efteråt låg jag kvar i sängen och kände mig helt tom. 
Några dagar senare fick jag veta att en elev som jag hade för ett par år sedan nyligen fått veta att han har leukemi. Ett pigg och glad elev med hela livet framför sig. Nu kan det ju mycket väl vara så att han inte tvingas gå samma öde till möte men en ung tjugoåring ska inte behöva få gå igenom transplantationer och att tappa allt sitt hår. En trettioåring ska inte behöva tvingas planera sin begravning eller tömma sitt förråd för att underlätta för sina föräldrar.

Jag kan bli så arg på mig själv. Jag som gnäller över att jag har för lite pengar, för att det regnar ute, för att jag är trött när klockan ringer varje morgon eller för att jag inte har råd att köpa allt det där jag egentligen vill ha. Vad har jag för rätt att gnälla? Jag har ett jobb med en fast månadsinkomst. Jag har en lägenhet som väntar på mig varje dag. Jag har en fantastisk familj och fina vänner. Jag har en häst och en bil. Jag behöver inte gå och vara rädd för att jag inte ska ha mat på bordet, eller för att jag inte vet om mitt hus kommer att stå kvar när jag kommer hem på kvällen. Vi har det för jävla bra i det här landet men ändå är vi aldrig nöjda. Vi har byggt upp en tro att ju mer materiella saker vi kommer över, desto lyckligare kommer vi att bli. Vi ser inte friskhet som det finaste en människa kan få. I stället har en mobiltelefon och internet blivit en mänsklig rättighet. Vi gnäller fast vi vet att det finns så otroligt många människor i världen som har det sämre och för detta kan jag hata mig själv. Jag vill uppskatta det jag har, jag vill ta till vara på varje dag i mitt liv för jag har ingen aning hur länge det kommer att pågå. Jag vill leva mitt liv som att varje dag vore den sista, göra sådant jag tycker om och tacka nej till sådant som inte berikar mig. Jag vill umgås med människor som får mig att skratta och ger mig energi, inte dem som gör det motsatta. Jag vill och måste bli bättre på det här. Det är jag skyldig barnen i Filippinerna. Det är jag skyldig Krister och alla andra som inte kan välja att leva det liv de vill. Vi har fått ett förtroende att kunna förvalta det som kallas liv och det ska jag fan göra riktigt bra!