varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Vi lever allt längre och de flesta upplever hälsan som god. Dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar minskar, vilket förklaras av bättre levnadsvanor och bättre behandling. Vi äter bättre, röker mindre och den medicinska utvecklingen hjälper oss att hålla oss allt friskare.

Trots detta ökar den psykiska ohälsan bland ungdomar och är vanligare bland kvinnor än män. Andelen självmordsförsök bland unga kvinnor har ökat dramatiskt och allt fler unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest.
Den moderna människan beskrivs ofta som allt olyckligare även fast parametrar som ekonomi, hälsa, utbildning och jämställdhet pekar uppåt.

Jag chockas ofta över hur många unga som mår riktigt j*a skitdåligt. Hur många det faktiskt är som har kontakt med psykiatrin. Ångest är nästan mer vanligt än ovanligt. Ångest över studieresultat, ångest över att räcka till, socialt, i föreningslivet, hemmavid och på alla andra plan.
Det skrivs ut allt mer antidepressiva mediciner till en allt mer drogliberal befolkning. Detta är ett stort samhällsproblem som verkar ha fastnat i en nedåtgående spiral. Den verklighet vi får till oss är tolkningsbar i allra högsta grad. Det är alltså inte en situation i sig som framkallar exempelvis stress och får oss att må dåligt, utan det är de känslor som väcks inom oss som styr hur vi tolkar situationen. Ju oftare vi repeterar en tanke desto mer fixeras den.
Det ska alltså gå att lära sig att tänka positivt.

I hur stor utsträckning påverkas vi av att faktiskt har det himla bra? 
Vi står på behovstrappans översta steg och kanske blir det ett problem i sig?! Vi söker efter något mer och känslan av att inte behöva kämpa så hårt resulterar kanske i stället i en tomhet?

Det går inte att väga eller mäta lycka. Lycka är en subjektiv upplevelse. Vi har bara två olika sätt att reagera på hur vi mår. När vi mår dåligt insöndras stresshormoner och när vi mår bra pumpas glädjehormoner och mera positiva signalsubstanser ut. Om man kan grubbla sig sjuk borde man ju också kunna tänka sig frisk. Men kan det vverkligen vara så enkelt? Skulle då alla dessa människor gå in i väggen som de faktiskt gör? Skulle en massa ungdomar få diagnosen posttraumatisk stress?

Lyckan kommer inifrån sägs det. Och det är säkert sant, men visst borde människorna runt omkring oss också kunna påverka? Jag tänker i alla fall allt oftare att jag är glad att jag är jag. Att jag lyckas leva mitt liv precis så som just jag vill. Att jag har fina människor, familj och vänner, runt mig som får mig att bli en bättre människa. Jag är nöjd med mig själv och slösar ingen tid på att grubbla över förändringar som i alla fall inte är genomförbara. Gör det bästa av det du har. Det börjar hos dig själv.