les miserables

I går var jag och Marie och såg Les Misérables. Filmen baseras på musikalen med samma namn som i sin tur är baserad på en roman, Samhällets olycksbarn från 1862. Filmen vann tre Oscars, för bästa kvinnliga biroll, bästa ljud och bästa smink.

Att det var en musikal visste jag ju, att de få tillfällen de var någon form av monolog (en talad replik) skulle kunna räknas på min ena hand visste jag däremot inte. De sjöng precis hela tiden. Första kvarten tänkte jag att jag inte skulle gilla det, men man vande sig snabbt som tur var.

Filmen har egentligen två huvudkaraktärer. Jean Valjean, är dömd till livstids straffarbete för att ha stulit ett stycke bröd, men rymmer under en permission och lyckas skapa sig ett hederligt och framgångsrikt liv. Den andre är polisinspektör Javert som aldrig ger upp sökandet efter Valjean under de nästan 20 år som dramat utspelar sig, från 1815 till 1832. Åtta år senare har Valjean, under en ny identitet, klättrat uppåt på samhällsstegen, men den kopiöst envise poliskommissarien Javert vill till varje pris se Valjean bakom galler igen. Javert menar att ingen människa kan förändra till det bättre. En gång tjuv, alltid tjuv.
Vid sidan om dessa får man bekanta sig med Fantine som kastas ut på gatan av ett misstag och efterlämnar en dotter när hon dör. Dottern, Cosette, hamnar till en början i händerna på ett snålt/tjuvaktigt par innan hon räddas av Valjean. Cosette kärar ner sig i en ung revolutionär Marius. Éponine som är dotter till det par där Cosette bor under en tid är även hon förälskad i Marius, så triangeldrama uppstår.

Rolllistan består bland annat av Hugh Jackman, Russell Crowe, Anna Hathaway och Amanda Seyfried. Att Anna Hathaway vann en Oscar för sin roll kan jag absolut förstå. Jag gillade också Samantha Barks som spelar Éponine och de barn som är med i filmen är out standing!
Det ser ut att vara en otroligt påkostad film men fantastisk uppbyggd rekvisita och otroligt många statister.
Filmen innehåller allt. Kärlek, hat, mod, svek, död och försoning. Den var spännande, sorglig, mysig och vacker. Jag både grät och skrattade och att den var mer än två och en halv timme lång gjorde inget.