Det finns en sak som retar mig på mer än mycket annat. Människor som aldrig kan bjuda till, som aldrig någonsin skulle lyfta ett finger om de absolut inte måste och inte gör mer än nödvändigt. Som utnyttjar systemen. Oavsett om det gäller arbetet eller privatlivet så är det lika illa. Jag har så svårt att förstå hur de tänker. För mig är det självklart att hjälpa andra, det är självklart att rycka in och göra min del i en ideell förening och det är en självklarhet att göra mitt arbete så bra jag kan. Och mer där till. Behöver jag jobba över så gör jag det, utan kompensation. Jag skulle aldrig kunna vara nitisk och skriva ner varje minut jag stannar kvar. Jag skulle aldrig resa mig mitt i en föreläsning eller ett möte bara för att klockan slår det klockslag då jag vanligtvis slutar och åker jag på tjänsteresa skulle jag aldrig kunna boka det dyraste hotellet och dyraste färdsättet bara för att jag kan. Jag går inte hem klockan två varje dag trots att chefen sitter i ett annat hus och inte har koll på mig. Jag gnäller inte över att jag jobbar på alla tävlingshelger som Wisby ridklubb anordnar i år i hoppning, trots att jag har två jobb och en häst att sköta om dagligen. Jag har inte mer fritid än någon annan, tid är inget man får, det är något man får ta sig. Det handlar om prioriteringar.
Jag är helt övertygad om att allt jag gör extra just nu, det får jag igen på ett annat sätt. En annan gång. Jag räknar inte minuter och kronor och jag tror inte på någon milimeter rättvisa. Livet fungerar inte så. Det fick jag lära mig redan som liten. Jag vill inte att folk ska prata om mig som en smitare, en oengagerad medmänniska som aldrig gör mer än jag måste. Det skulle vara ett riktigt nederlag. Jag är inte en sådan person och jag hoppas aldrig att jag blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar