återträffen

I går var jag på bio och såg Återträffen. Hade hört mycket gott om den så har verkligen sett fram emot att se den. Jag måste säga att det var den mest originella och gripande film jag sett på länge. Så himla klockren men samtidigt väldigt tragisk.

I filmens första del iscensätter Anna Odell en klassåterträff med sina skolkamrater 20 år efter att de gick ut nian. Festen ska just börja när Anna Odell ber om ordet för att hålla ett tal som handlar om hur konsekvent mobbad av såväl killarna som tjejerna i rummet hon var under hela högstadiet. Anna Odell går rakt på de olika plågoandarna och frågar varför de gjorde som de gjorde. Stämningen blir mer och mer aggressiv. ”Varför ska hon komma hit nu efter alla år och anklaga oss? Vi var ju bara barn eller hur?” ursäktar de sitt beteende.

Man tror till en början att det är den verkliga återträffen man deltar i men klasskamraterna spelas av skådespelare. Anna Odell är självlysande i rollen som sig själv, på samma gång bräcklig som glas och knivskarp. Efter denna första del av filmen följer vi Anna Odell till hennes kontor och träffar hennes medarbetare.
 
Det visar sig att Anna Odell aldrig varit på någon klassåterträff. Den ägde rum, men hon var den enda som inte blev bjuden. Det vi har sett är vad Anna Odell föreställt sig skulle kunna hända om hon varit med. Nu visar hon filmen för några av sina riktiga klasskamrater för att se hur de ska reagera. Motståndet mot att se filmen är kompakt, men några säger ändå tveksamt ”ja”. Finns där möjligen någon självrannsakan? Ångrar de något av vad de gjorde? Återigen spelas de verkliga klasskamraterna av skådespelare – visar det sig – men replikerna bygger på autentiska intervjuer. Återigen drar Anna Odell undan mattan för oss, som kinesiska askar avslöjar ”sanningen” sig innehålla ännu en sanning och ännu en sanning. 

Jag satt med en klump i magen större delen av filmen. Eftersom vi alla har varit i liknande situationer, för visst har det väl alltid funnits en eller ett par i de gruppkonstellationer som vi varit i som varit mindre önskvärda än andra?!  
Alla minns nog hierarkin i skolan och vet sin egen positition i den – i bästa fall klarade man skoltiden utan några men. Men det betyder inte att man var oskyldig. Hur många gånger ingrep man när någon annan råkade illa ut? Hur ofta tittade man inte bort i stället? Eller vill vi kanske inte minnas? 

Civilisationens yta är så ytterligt tunn – det blir vi vittne till gång på gång i världens alla konflikter, där grannar plötsligt börjar mörda grannar. Tillfälligheter gör att man får de positioner man får i skolklassen, om man hamnar högst eller lägst. Men har man en gång hamnat lägst så kommer man sällan upp igen. För Anna var skoltiden en kamp, varje dag och jag tror att det här är betydligt vanligare än man kanske tror.

Under större delen av filmen kände jag bara hur jag skulle vilja vara där och regissera hennes skolkamrater till att göra eller säga helt andra saker. Hur jag skulle önska att de i stället för att gå i försvar och trycka över problemet på henne i stället vara skulle lägga sig platt och inse att de gjort fel. Det spelar ingen roll att de bara var barn, de var med och förstörde hennes uppväxt och i mina ögon kan de inte annat än beklaga det. Svälj stoltheten och erkänn att du betett dig illa. Det tror jag alla hade vunnit på.