I går när jag jobbade fick jag veta att min kollegas flickväns tävlingshäst bröt benet i hagen förra veckan och lever inte längre. De hade precis flyttat till en gård och skulle hämta hästen dit. Fy. Jag ryser bara av tanken. Det väcker så mycket minnen. Jag minns hela det dygn jag satt i hagen bredvid Linnea och väntade på distriktsveterinärerna som aldrig kom. Hur hon led där hon låg med brutet ben. Jag minns den dagen vi gick och gick med stackars Summer som hade så ont och var så trött av koliken att benen knappt bar henne. Hur hon kämpade för att hon förstod att det var för hennes bästa. Och minns hur Extra försvann från mig på bara en minut. Hur chockad jag var över att se henne dö.
Pratade med en annan kollega om det här när djur tas ifrån en. Hon berättade att hon har en katt hemma som är mycket sjuk. Den äter inte och får knappt i sig något trots att hon matar den. Hon har varit hos veterinären tre gånger med den men de kan inte hitta något. Ofta när hon ger den något så kräks den upp det. Jag frågade lite försynt hur långt det ska behöva gå innan hon fattar beslutet att ta bort den. Hon svarade att de skulle hon aldrig klara att göra. Märkligt resonemang tycker jag.
Jag som människa kan ju inte behålla ett djur som inte mår bra/lider för att jag ska må bra. I samma sekund du bestämmer dig för att äga ett djur blir du ansvarig för djurets välmående. Det är du som måste avgöra när det inte är ett värdigt liv längre och du måste hålla tillbaka dina egna känslor. Det är en djurägares skyldighet. Jag blir nästan arg när jag tänker på det. Man kan ju för sjutton inte hålla ett djur vid liv bara för att man själv är känslig och inte klarar att ta bort det. Det är din plikt att se till att djuret mår bra och gör den inte det måste du fatta tunga beslut. Då måste dina egna känslor stå tillbaka. Så är det bara och det kontraktet skriver du på när du tar dig an ett husdjur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar