Den här veckan har jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Nu börjar jakten på riktigt efter en ny bästa vän. Tanken på det gör mig glad och illamående på samma gång. Det är återigen den här känslan av maktlöshet som sköljer över mig. Hur ska man kunna veta?! Jag hoppas på kärlek vid första ögonkastet. Att hela min kropp kommer skrika när det är rätt. Och om det inte gör det, att jag har förstånd nog att leta vidare.
Känner jag mig själv rätt kommer jag vara sjukligt nervös vid varje provridning. Dels för hur det ska gå, dels för hur jag ska känna och framförallt för vad hästägaren ska tycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar