Ännu en häst som försvunnit från jorden alldeles för tidigt. Jag får ett sms och allt börjar om igen. Gång på gång passerar de få sekunderna på min näthinna igen och det bränner bakom ögonlocken.
Jag vet att tiden läker alla sår men tre veckor är ingen tid att tala om. I bland tror jag att jag ännu inte förstått att det verkligen hänt. Chocken har nog inte lagt sig helt och på något sätt förtränger jag bara mina känslor och försöker prata om det så lite som möjligt. I bland sköljs det dock bara över mig och det går inte att hindra. Nu har du ju i alla fall fått sällskap av ytterligare en kompis. Jag hoppas ni tar hand om varandra.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar