ultraljud

Fredagen den 13:e (!) var det äntligen dags för ultraljud. Jag har varit galet nervös inför det. Dagarna innan bestod mest av oro och negativa tankar,  mest inför ifall vi skulle få ett tråkigt besked. Att fostret dött i magen, eller att vi skulle få reda på att de hittade något fel. Jag har läst massor på nätet och där radas skräckupplevelserna upp en efter en. Och trots att jag vet att de procentuellt ger fler positiva besked än negativa så är det svårt att inte tänka så. Vad skulle man göra man om man ställdes inför det faktum att allt inte står rätt till? Att man tvingas fatta ett livsavgörande beslut? Hu, hemska tanke.

I alla fall så gick det väldigt bra. Jag fick kall gelé på magen och sen tittade barnmorskan på allt som de ska titta på. De mäter barnet efter givna punkter, skallbredden, bukdiametern och lårbenslängden och utifrån det kan de alltså säga vilket datum bebisen beräknas komma. Hur sjukt är inte det egentligen? Enligt våra tidigare beräkningar skulle den komma 4:e eller 5:e oktober men efter hennes mått nu fick vi beräknat födelsedatum redan 1:a oktober.
Sen kollade hon inte massa detaljer, typ urinblåsan, hjärnan, kamrarna i hjärtat. Hon berättade hela tiden vad det var hon tittade på men för ett otränat öga är det inte helt enkelt att se. Innan hon började sa Daniel att vi ville veta kön om det gick att se men hon höll oss på halster under hela undersökningen. I våra papper stod det att det skulle ta ca 20 minuter men 55 minuter fick jag ligga där och vara nervös innan hon sa att det var klart och att allt såg bra ut. Till sist sa hon (till min stora glädje) att det är en flicka!

Vårt barn! Det är så overkligt det här, så det går inte att beskriva.