Igår var jag med om min mest misslyckade tävling någonsin. Jag och Pauline var ute på tävlingsplatsen i god tid. Såg lite på klassen innan vår lagklass. Sen tog vi ut Ferry för broddning och för att göra iordning honom. Pauline skulle starta först och jag bland de sista. När de är trettio minuter till klassen ska börja får jag av en slump se en annan startlista än den som legat ute på hemsidan. På den listan är jag helt plötsligt först! Med trettio minuter kvar har jag alltså inte gått banan och inte lastat ur hästen från släpet. När de ropar i högtalaren att det är sju minuter kvar sitter jag upp och travar bort till framridningen. När de är två minuter kvar hoppar jag det lilla krysset. Jag hann hoppa det två gånger och räcket två gånger, en gång på kanske sjuttio cm och en gång på en och tio. Då har de ropat på mig i högtalaren två gånger redan. Helt sönderstressad travar jag in på banan. På hinder nummer tre tar det dock stopp och vi vägrar ut oss. Med gråten i halsen travar jag av banan. Arg på allt och alla, men mest på mig själv för att jag ens försökte. Det var liksom dömt att misslyckas. Det borde inte ens gå att vägra ut sig på henne. Men nu är det gjort och jag hoppas att det var första och sista gången. Nu lägger jag det här bakom mig och hoppas aldrig jag behöver vara med om något liknande igen.
Det enda positiva med dagen var att jag bara tittade ner på det första hindret..
Vårt lag kom förresten på plats fyra av sex då Pauline och Ferry också tyvärr stannade ut sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar