Du som inte rider kan nog sluta läsa här. Du kommer troligen ändå inte förstå.
Jag är galet lycklig just nu. Den här helgen har börjat på bästa tänkbara sätt. I går efter jobbet åkte jag till stallet. Det blev dock ingen skogstur utan i stället premiärridning på Silikaten. Bara det liksom. Lycka 1. Få ställen jag älskar att rida på som denna stora ridbana. Just nu är den i perfekt skick. Lagom mjuk/hård och nyharvad. Jag tog inte på mig jackan utan red i väst. Lycka 2. Snart kan man packa undan vinterkläderna för gott. Trots att regnet hängde i luften kändes det som vår och det gör mig så glad. Broddarna åkte ur innan passet, nu har jag bestämt att vintern inte kommer tillbaka! Min kropp blir alldeles pirrig av vårkänslor och jag red runt med ett leende på läpparna och fjärilar i magen. Ridpasset gick bra. Bortsett från en pigg häst som fick galoppera av sig i valfri hastighet den första kvarten. Där efter var hon riktigt fin. Nu börjar jag snart tro att det inte är en slump längre. Kan det vara så att träningen börjar ge resultat och att jag börjar hitta alla knappar?! Jag vågar nästan inte uttala orden högt, men jag hoppas. Lycka 3.
I morse hade jag morgonfodring och utsläpp. Det är liksom inte det minsta jobbigt när himlen är blå och fåglarna kvittrar. Vid nio var jag i ridhuset med Tilde, Christine och Anna. Vi byggde en fem och en halva, ett vanligt räcke och ett sockerbitshinder med en vattenmatta över. Jag hade bestämt att testhoppa på vanligt tredelat bett. Under den första delen/uppvärmningen gick det sådär. Hon går att kontrollera innan hinderna men efter drar hon iväg rätt rejält. Under passet blir det dock bättre och bättre i takt med att hon blir trött. På slutet när hinderna höjdes var hon riktigt fin. Vi kom fint på varje gång och jag fick känslan att jag skulle kunna hoppa hur högt som helst. Sagt och gjort, så höjde vi båda hinrena till en och tio och jag hoppade dem flera, flera gånger. Ibland kom vi knasigt på, en gång hoppade hon räcket stillastående, men jag bara styrde på igen och rättade till de fel vi gjort. Inte en enda gång va jag rädd eller tänkte att det var för högt. Helt galet vad stolt jag var över mig själv! Lycka 4.
Ett lyckat ridpass kan verkligen göra ens dag. Jag blir så barnsligt lycklig när det blir som jag förväntat mig eller för den delen bättre. Jag uppskattar något så oerhört när våren kommer att jag helt glömmer bort hur mycket jag avskydde alla stallsysslor för bara två veckor sedan. Nu äntligen har min motivation hittat hem igen! Nu är det jag som ser fram emot träningar och tävlingar igen. Nu ska vi ligga i och träna både hoppning, cavalletti och dressyr på banan. Inget mer ridhus för vår del. Nu vänder det! Nu vågar jag tänka tanken att det kan vara möjligt med en start i en och tio i hoppningen och LB i dressyren redan till sommaren. Det är i alla fall vad jag ska kämpa för. Heja team Sara-Ambrina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar