hallå hallå

I går kväll var jag på bio och såg den svenska filmen Hallå Hallå. Den är gjord av samma kvinna som gjorde Masjävlar för tio år sedan. Jag tror att genren på filmen är dramakomedi men jag tycker att tragikomik passar bättre, för den är i grund och botten väldigt sorglig. 

Filmen handlar om Disa, en nyseparerad tvåbarnsmamma som är alldeles för snäll mot allt och alla och aldrig sätter sig själv först. Hon är olyckligt kär i sin förra man som nu ska skaffa ny familj. Hon är allmänt less på livet och gråter och skriker inombords. All trevlighet är kvävande, och att hon är en mamma som inte orkar vara påhittig och aktiv blir plågsamt tydligt i kontrast till barnens energiska bonusmor. 
Disa har inga vänner alls som hon umgås med, mer än sina kollegor på sjukhuset där hon jobbar som undersköterska. Hon verkar trivas himla bra med sina nattpass på jobbet. Rutinerna och sjukhusets egen värld är enklare att hantera än världen där ute, där det är meningen att hon ska ta för sig och gå vidare.

Jag gillar den för att den inte slutar på det sätt som man förväntar och för att den handlar om vanliga människor och om hur svårt det kan vara att vara människa ibland. Bonus är att två biroller spelas av Ann Petrén (grym skådis) och David Lindgren (fin att titta på). 
Jag gillar den för att den får mig att skratta och för att jag går ut ur salongen med ett leende på läpparna. Det räcker för mig.