Igår var en mörk dag. Jag fick ett negativt besked som jag inte hoppats på. Jag kände paniken komma krypandes och tänkte att nu är det ute med mig. Men återigen blir jag räddad i sista sekund. Precis när jag står vid stupet och känner att jag tappar fotfästet är det någon som drar mig tillbaka. Den här gången min älskade mor och en främling. Jag hänger mig kvar ett litet tag till. Men allvaret har bitit sig fast i mig och jag inser att nu måste jag förändra mitt liv. Det är bara jag och ingen annan som kan göra det.
Idag var jag och M i ridhuset i två timmar och kollade på hoppning. En tränare från fastlandet var nere så vi spanade in två lektioner och efteråt gick vi dit med våra egna och hoppade nästan en timme. Det gick väl okej, varken jättebra eller jättedåligt egentligen. På ett sätt är det skönt att hoppa själv utan tränare eller andra ryttare. På ett annat sätt saknar jag att ha någon som säger till mig vad jag ska göra och vad jag gör fel när det blir tokigt.
du är bäst!!
SvaraRadera