Auggie March är tio år och bor i New York. Han är som vilken tioåring som helst – älskar astronauter och "Star wars", pendlar mellan prepubertala raseriutbrott och småbarnsgos, tjafsar med sin syster. Men Auggie bär också ett på ett tungt bagage: han föddes med svåra ansiktsmissbildningar som efter oräkneliga operationer har gett honom hängande ögon, en platt näsa och blott små flärpar till öron.
Hittills har han blivit hemundervisad, men så bestämmer föräldrarna att det är dags att Auggie får möta världen, därtill i en av dess grymmare skepnader: en mellanstadieskola. "Gode gud, gör så att de är snälla mot honom" viskar mamman medan Auggie vandrar över skolgården. Det går inledningsvis inget vidare. Klassens alfamobbare får omedelbart blodvittring, alla glor, och i lunchmatsalen hukar Auggie ensam över sin bricka. "Kommer det alltid att vara såhär svårt?" frågar han sin mamma medan tårarna rinner längs hans ärrade kinder.
Jag tror inte det finns någon människa som kan se denna film utan att bli berörd och jag blir tårögd nästan när jag skriver det här. Jag lovar att det här är en förälders värsta mardröm, att ens barn inte ska passa in/vara omtyckt/ ha vänner och det knyter sig i magen på mig när jag lever mig in i hur alla inblandade i filmen mår. Auggie som måste leva med sitt utseende varje dag för resten av sitt liv. Hans mamma och pappa som bara kan stå och se på när han hans hjärta brister gång på gång. Och storasyster som lever i skuggan av sin bror och alltid kommer i andra hand.
Detta är en film som borde visas i alla skolor. Varje dag måste vi lära våra barn (och i mångt och mycket också oss själva) att alla människor är lika mycket värda oavsett bakgrund eller utseende. Fysisk smärta göra ont men glöms bort ganska fort, medan ord ger psykiska ärr som kanske aldrig någonsin försvinner.
Se den här filmen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar