never want it to end

Då var sista ridturen i Stenkyrka avklarad. Kanske sista den här sommaren. Kanske sista någonsin. Den blev exakt så flummig och oseriös som jag ville ha den. Och som bara vi kan göra. Och kanske är det det jag gillar med Maya allra bäst. Ena stunden sitter hon och trimmar dressyr i timtal, nästa sekund galopperar hon på ett fält med mig utan minsta tanke på sits och form. Precis så det ska vara!

Kan inte ens påstå att det gick särskilt bra. Extra var slö och inte alls framme för skänkeln. Noll bjudning och det enda hon verkade ha i huvudet var att äta gräs. Nästan manisk. Jag red riktigt illa också. Men det gör ingenting. Det var en sådan dag. Vissa dagar orkar jag inte rida utan åker mer med runt. Och idag satsade vi mer på att vara sociala än kompetenta.